Ack, så känslosamt!
Jag har börjat läsa romanen "den unde Werthers lidanden" som vi ska läsa i svenskan.
Bokens författare J.W. von Goethe levde under romantiken, då allting var extremt åt antingen
det ena eller andra hållet. Werther studerar naturen på ett väldigt detaljerat sätt, orden är krångliga
och meningarna är av helt annan uppbyggnad än vi använder oss av idag. Men jag lär mig.
En sak han skrev var faktiskt mycket vis, man märker att människor då hade samma känlsobekymmer som
nutidsmänniskor har, det känns lite tröstande. Det är så att hela boken består av brev till hans vän, i ett av dem
delar han med sig av sina plågor när han gjorde någon ung dam olycklig för att han inte var intresserad,
men sedan skriver han:
"Käre vän, jag skall bättra mig, det lovar jag, jag skall inte idissla varje litet obehag som ödet sänt mig,
såsom jag alltid gjort. Jag vill njuta av det närvarande och låta det förgångna vara förgånget."
Är det inte oerhört klokt sagt? Jag önskar att jag hade varit lika insiktsfull.
idag blir det ingen bild, men buss och kran! (som grodan boll säger, eller hur syster?)
idag blir det ingen bild, men buss och kran! (som grodan boll säger, eller hur syster?)
